Arkiv för morrissey

Morrissey-Tour of Refusal i GBG

Posted in Konserter with tags , , , on juni 24, 2009 by addejoydiv

Så var det äntligen dags för konsert med gamle Moz (han har ju faktiskt gått över gränsen till 50 år). Efter att smuttat på ett antal blaskiga, men för all del kalla, folköl i Lisebergshallens foaje samt sett Lisebergsbesökare vallfärda till…Lotta Engberg!!(en jämförelse i publikmängd skulle bara vara patetisk och vi vet ju alla att kvantitet inte är samma som kvalitet och personligen sjunger jag hellre allsång till How soon is now än till Fyra bugg och en pucko…anyday anyday anyday) är det så dags att ställa sig och vänta på huvudattraktionen. Förr i tiden brukade Morrissey alltid spela in blandband med sin favoritmusik att spela upp innan spelningarna och det är något han hållt fast vid även om det nu visas i en upphottad version med bilder på stor duk från konserter med bl. a Shirley Bassey och New York Dolls.På samma sätt har den tekniska utvecklingen gått framåt på min och Morrisseys gemensamma väg genom musiklivet. Jag kommer ihåg när jag först upptäckte The Smiths. Det var när brorsan bad mig att gå till Domus och köpa Louder than Bombs åt honom (troligen 1988). Formatet var då dubbel-Lp. Nu, 21 år senare, lyssnar jag på hans senaste album via Spotify. Tiden går.

Slutligen börjar konserten…men den har ju redan GP gett en trea så den behöver jag ju inte kommentera men dock kan jag tillägga att Year of Refusal är värd betydligt bättre betyg än vad många svenska kritiker gett den. Är det inte coolt att hylla Morrissey längre?

Annons

Morrissey-Years of Refusal

Posted in brittiskt with tags , on februari 6, 2009 by addejoydiv

image001-1Nu när jag har lyssnat ett par veckor på Morrisseys nya skiva Years of Refusal så kanske jag skulle våga mig på ett omdöme. Jag är en av dem som inte var helt nöjd med Ringleader of the Tormentors. Det var absolut en bra skiva och hade ett antal höjdare men absolut inte i samma klass som You are the quarry (förutom omslaget som jag fortfarande tycker är bland det snyggaste i pophistorien). Efter tre års väntan är det så dags att få lyssna på lite ny musik från den store guden för alla som älskar att götta sig i glädje, elände, bitterhet, fantastiska texter, banala texter och gitarrslingor. Det finns ju inte många, om än någon, som på ett sånt direkt sätt kan tala till en och få en att ömsom skratta och ömsom gråta.

Visst, det är ju inte så många nyheter man får höra på den 9:e soloplattan Years of Refusal men så länge Moz vinner nya fans med varje platta så är i alla fall jag nöjd.  Det flesta låtarna känner man att man hört förut men det finns en hel del överraskningar och jag tycker att de känns mer uppdaterade den här gången. Det är fler bra melodier, röjigare sound, mer direkt helt enkelt. Överlag är jag alltså väldigt nöjd med skivan och om jag satte betyg på denna bloggen så skulle jag ge den 4 av 5.

Om vi ska ta skivan låt för låt:

Something is squeezing my skull:

Jag har nog inte hört någon så bra öppningslåt av Morrissey sedan You gonna need someone on your sideYour Arsenal. Uppåhoppa redan på ruta 1 alltså. Längtar efter att höra denna live.

Mama lay softly on the riverbed:

Pompösa marchtrummor ger den här ödesmättade röjlåten sin rätta atmosfär. En av skivans absolut bästa texter.

Black Cloud

Pet Shop Boys-inledning flyger över till Morrisseygroove med bra flyt i basgångarna. Växer med lyssningarna.

I´m throwing my arms around Paris

Morrissey återuppfinner sig själv och jag bara älskar det. När Morrissey inför det förra albumet ville bli bokad på ”the cheeziest show in Sweden” blev resultatet Bingolotto. Den här låten har en refräng så det kanske blir Allsång på Skansen den här gången?

All you need is me

Ni som skaffat Best of skivan som kom förra året har säkert redan lyssnat sönder den här låten. En blivande Moz-klassiker. Smittande refräng, bra text som frågar sig själv om Moz verkligen är det värsta i världen.

When last I spoke to Carol

Morrissey på Spanienresa. Trumpeter, flamenco-gitarrer, ja hela kittet. Min absoluta favorit på skivan. Fantastiskt medryckande och grymt överraskande.

That´s how people grow up

Ytterligare en låt från samlingsskivan förra året. Växer med varje lyssning.

One day goodbye will be farewell

En av mina favoriter med sköna trummor, bra text (även med Morrissey mått mätt). Sedan kommer de spanska trumpeterna tillbaka igen. ”When I die I want to go to hell”

It´s not your birthday anymore

En klockren sistalåt. Varför plockade han in den som nummer 9? Låten börjar lugnt och utvecklar sig sedan till en pompös medeltempoballad…blir lugn igen osv…

You were good in your time

Ballad av typiskt Morrisseysnitt. Kanske inget storverk men det är en liten vacker sak som faktiskt blir bättre och bättre för varje gång skivan rullar. ”You say more in a day than most people say in a lifetime” skulle kunna ändras till ”han säger mer under en 4 minuters poplåt än de flesta säger under en livstid”

Sorry doesn´t help

Nja, inget som kommer att finnas med i min historiebok över Morrisseys karriär.

I´m ok with myself

Morrissey går bärsärkagång. Inledningen är lite tillbaka till You gonna need someone on your side igen. Röjig, mycket bas, Rätt mycket Morrissey-ylande. M a o klart godkänt.

Vad får Morrissey att dansa?

Posted in brittiskt with tags , , on februari 5, 2009 by addejoydiv

Danny NorthJa, bland annat så har Manchesterbandet The Courteeners denna inverkan på den store Moz. Morrissey som ju är känd för att vara en hård kritiker av ny brittisk musik har vid ett flertal tillfällen lovordat bandet. Bland annat valde han låten What took you so long när han fick möjligheten att spela några låtar i amerikansk radio. Låten var för övrigt The Courteeners första singel med förre Smiths-producenten Stephen Street.

Har du inte lyssnat något på debutalbumet St Jude så kan jag verkligen rekommendera det. Om du har hört det så kör det några vändor till. det är det värt och det är vad jag har gjort sedan jag lade mina händer på det i höstas. Albumet är fullt av klockren popmusik av det brittiska märket. Lite i samma anda som Kaiser Chiefs, Maximo Park och ett antal till. För att nämna några låtar som sticker ut på St Jude. What took you so long som jag skrev om ovan, Aftershow, Not nineteen forever och inte minst b-sidan på Not Nineteen forever, akustiska ”The Smiths disco”.  Bara titeln gör ju att fantasin flödar (även om texten inte alls verkar handla om något sådant underbart ställe).

http://open.spotify.com/user/addejoydiv/playlist/50R0Lyvi3OWiTjYdXyzfAq