Archive for the brittiskt Category

Blood Red Shoes-Fire Like This

Posted in brittiskt with tags , , , , on mars 8, 2010 by addejoydiv

Jag gillade bandets föregångare Box Of Secrets (2008) väldigt mycket. Blood Red Shoes dundrade på med en blandning av nutida The Joy Formidable och The White Stripes och dåtida Nirvana och Pixies. På färska Fire Like This har inte mycket ändrats utan Brighton-duon manglar vidare med gött ös som gör att volume-ratten rullar uppåt av sig själv. Framförallt gör blandningen av en kvinnlig (Laura-Mary Carter) och en manlig (Steven Ansell) röst att Blood Red Shoes skapar en intressant rock som skiljer sig från många andra mest tröttsamma gitarr+trummor-duos. Gillar framförallt Colours Fade och Heartsink. På det senare spåret blir i alla fall jag smått imponerad över hur karln kan sjunga och spela trummor samtidigt. Han bankar på rätt rejält:)

 Blood Red Shoes – Fire Like This

Äntligen lite nytt från The Futureheads

Posted in brittiskt, Dagens favoritlåt with tags , on mars 5, 2010 by addejoydiv

Äntligen lite nytt från Sunderlands musikstolthet The Futureheads. Den nya singeln Heartbeat Song är en glädjespridande historia fullt i klass med The Beginning of the twist eller någon annan av gruppens tidigare rökare.

http://www.youtube.com/watch#!videos=ieExS4RB2zw&v=TjDWpf4fPDs

Ny singel från The Courteeners

Posted in brittiskt with tags , , on februari 17, 2010 by addejoydiv

Så var det dags för The Courteeners att följa upp det underskattade debutalbumet St Jude. Manchesterbandet gör detta med singeln You overdid it doll som släpptes i måndags. Rätt mycket av den The smiths-doftande upptempopopen från debutalbumet har fått ge vika. I You overdid it doll hör vi en taktfast trumloop som hänger med genom hela låten och en refräng som tar över från en lågmäld vers på ett enastående sätt. Allt förpackat i en snygg uppdaterad 80-talsram. The Courteeners album Falcon är bara en knapp månad bort och om materialet håller samma kvalitet rakt igenom så kommer detta att bli ett roligt år för gruppen.

The Courteeners – You Overdid It Doll

Massive attack-Heligoland

Posted in brittiskt with tags , on februari 12, 2010 by addejoydiv

Efter att ha hört 100th window som kom 2003 trodde jag med många andra att Massive attack var helt döda som band. Skivan var en sömnig historia långt ifrån det nyskapande trip-hop sound som gruppen, bl a  tillsammans med Bristolkollegerna Portishead stod för. Heligoland (namngiven efter den tyska ön med samma namn där många av Hitlers barnsoldater fick sätta livet till i sina försök att stoppa de brittiska bombplanen) är ett steg tillbaka till lite av soundet och känslan som hördes på mästerverket Mezzanine (lyssna på Girl I love you) där basen ibland var så tung att högtalarna bara skorrade i förtvivlan. Det ska dock påtalas att det på något sätt inte är lika bra som helhet så höj inte dina förväntningarna till oanade höjder. Dock får vi höra en hel del av Massive attacks storhet och som platta innehåller det en hel del intressant som är väl värt lyssningen. Gruppens tradition att ta med kända sångare/sångerskor till hjälp finns kvar. På Heligoland hör vi bl. a Damon Albarn, Guy Garvey (Elbow) och självklart Horace Andy.

Massive Attack – Heligoland

Delphic-Acolyte

Posted in brittiskt with tags , , on februari 4, 2010 by addejoydiv

Senast ett Manchesterband lät på detta sätt så hette albumet Technique och var signerat New Order.  Nu är det 2010 och ljudbilden är en annan men det går inte att bortse från många av likheterna med tidigare nämnda album. Delphic ger oss en blandning mellan dansant house och gitarrpop. En blandning som ofta har en förmåga att magplaska totalt. Så är dock inte fallet här utan Delphic ger oss en riktigt stark debut som känns egen och fräsch. Imorgon ser du dem på Debaser Medis men om jag får tippa så lär vi få se bandet även på någon av våra festivaler i sommar. Sen spelning i tältet på Way out West kanske?

Delphic – Acolyte

Stämningsfullt från Lucas Renney

Posted in brittiskt with tags , , on januari 21, 2010 by addejoydiv

Sångaren från Sunderland-bandet The Golden Virgins gör nu slag i saken och släpper sin solodebut kallad Strange Glory. Mycket från The Golden Virgins känns igen. Lugn, vacker och stämningsfull Singer-Songwriter pop i amerikansk skola men med mycket nordeuropeiska toner (tidvis tycker jag mig höra en hel del svenskt svårmod-om nu svårmod känner av nationsgränser). Strange Glory är fylld med fina melodier och en perfekt skiva för att matcha vår mörka årstid eller som titeln på öppningsspåret påvisar; när natten stillsamt kommer.  

Lucas Renney – Strange Glory

The Rumble Strips-Welcome To The Walkalone

Posted in brittiskt with tags , , on december 8, 2009 by addejoydiv

Welcome to the walkalone är Devonbandet The Rumble Strips andra album. Det är i stora delar en angenäm upplevelse med ett akustiskt sound (med detta menar jag inte Unplugged) med mycket blås och klaviatur. Ta en provlyssning på Welcome to the walkalone samt debutalbumet Girls and Weather nedan.

 The Rumble Strips – Welcome To The Walk Alone

Mumford & Sons-Sigh No More

Posted in brittiskt with tags , , on oktober 30, 2009 by addejoydiv

Namnet för i och för sig tankarna till någon privatägd begravningsbyrå runt Derbyshire men så är inte fallet. Londonbandet Mumford & Sons är i mina öron den perfekta blandningen mellan Fleet Foxes, Arcade Fire, Tiny dancers och The Waterboys. Deras folkrock är ömsom medryckande, storslagen och full av energi, ömsom vacker, berörande och skör. Folkmusiken är alltid närvarande ibland i skepnad av en cowboy och ibland som en fåraherde från Irland utan att för den skull få ta över helt. Banjon ligger alltid där i bakgrunden men tas bara fram i ljudbilden där den verkligen bidrar. Slutprodukten blir ett resultat som är lika mycket indie som folkmusik vilket gör att plattan borde vara uppskattad av många olika åldrar. Med andra ord perfekt att ge till dina föräldrar om du vill slippa Absolute dansband 198 på nästa familjeträff.

Vackrast är balladen Thistle & weeds. Lugn och varm som en filt stegrar den för att slutligen nå sitt crescendo efter 4 minuter. Minut 5 av låten känns som en sammanfattning där historien knyts ihop. Fantastisk storytelling!

Det här är ett album som jag varmt kan rekomendera. Finfint!

http://open.spotify.com/user/addejoydiv/playlist/5MxavFNXFWTsBlOaaoXuTl

The Cinematics-Love and Terror

Posted in brittiskt, Uncategorized with tags , , , on oktober 23, 2009 by addejoydiv

Glasgowbaserade Cinematics andra album Love and Terror har nått skivdiskarna. Debutalbumet A strange Education som producerades av New order producenten Stephen Hague och Simon Barnicott som bland annat satt sitt signum på album med Arctic Monkeys och Kasabian blev väl mottaget av kritiker och publik. Dock menade många att gruppen inte gjorde något som inte redan The Killers och andra band i samma skola redan gjort. Skivan innehöll dock tveklöst många bra låtar med lysande gitarriff och bra texter.

Love and Terror tar inte på något sätt upp tråden från förra skivan. Gruppen utforskar betydligt mörkare sidor av sin genre. Jag kan inte påminna mig något band som låter på det här sättet för tillfället och på så sätt låter Cinematics fräscht och eget. Låtarna har en slags pulserande energi blandat med en djävla massa ångest (som Bergman skulle sagt) som jag gillar skarpt. Slå på första låten All These things och du är fast…

 http://open.spotify.com/user/addejoydiv/playlist/0sS1ll1fQFj20iXNCDL2Xj

Paloma Faith-Do you want the truth or something beautiful?

Posted in brittiskt with tags , on oktober 10, 2009 by addejoydiv

Som nybliven pappa hinner man ju inte längre skriva om allt nytt när det är splitternytt. Därför kommer kanske den här boosten lite sent. Många har ju redan upptäckt denna fantastiska sångerska och många hade nog för all del med musikjournalisternas hjälp redan upptäckt henne innan de verkligen hört henne. Britternas musikpress har ju gjort sitt bästa för att överträffa varandra i lovorden över henne och hennes musik. Har de rätt?

Nja, lovorden är väl inte helt nyanserade och baserade i verkligheten. Paloma Faith är ju trots allt inget unikt utan alltför mycket påminner om Duffy och hon har precis som Walesiskan lyssnat mycket på 60 talets soul och gjort om detta till sin grej. Är det bra?

Ja det är grymt bra. Ett av de där albumen som kan få både superprettona och mainstreamlyssnaren att gå igång. Varje låt sitter som en smäck och Paloma har det där sköna rivet i rösten och gör att det svåra låter lätt. En sångerska som inte lägger ner all energi på att briljera med skalor och höga toner är befriande att lyssna på.

http://open.spotify.com/user/addejoydiv/playlist/4HnypXevxcBeqW7mvih0j8